Om du lever i västvärlden så lever du idag i en värld där ungdom är det som värderas högst. Alla vill se yngre ut än vad de är och ju yngre man kan se ut, desto bättre är det och desto mer är man värd. Det är konstigt att den tiden som vi egentligen har minst av i våra liv, (den där åtråvärda ungdomen som skulle jag säga är någon stans mellan tjugo och kanske en sådär tjugofem år) är den delen som värderas högst!

Vilken ångest skapar inte den här konstiga synen på ungdom hos människor och särskilt kvinnor som värderas så mycket efter sitt utseende. Jag tror att många (inklusive mig själv) känner någon sorts skam över rynkorna vid ögonen och linjerna vid munnen. Precis som att jag som kvinna borde skämmas lite över det mesta naturliga i världen, att åldras.

Jag tycket istället att vi borde älska och hylla våra rynkor. De visa på all erfarenhet vi samlat på oss, alla kunskap och vishet som vi fått och allt vi klarat av. Vi blir alla starkare och klokare personer med åldern och det är något fantastiskt som borde vara åtråvärt och göra oss stolta. Ungdomarna borde istället se fram emot sina rynkor! Jag tänker göra det ... även om jag är ensam om det.

Jag tycker att Dr Weil har några bra ord att säga om ålder och åldrande:

https://www.youtube.com/watch?v=5xrVEq-bZ0A&list=UUq8x6__MViiJDahuuuN0bog